När marknadskrafterna får styra

Det är säkert en bra sporre för företag, att tvingas se om sitt hus och skära ned där det går. Det är hälsosamt för kommun och stat och förvisso vilken medborgarorganisation som helst att överväga vilken service som skall produceras och vem som skall göra det. Sund konkurrens håller verksamheten på tårna.

Men vad om allt konkurrenstänkande börjar drabba individer i ännu högre grad. Om våra barn får känslan av det bara är ”bäst” som duger. Att det inte räcker med att göra sitt bästa, för att man egentligen borde vara ännu bättre, så att hela livet blir en enda tävlan. Är det en utveckling som vi vill se?

---

Jag stötte på en webbsida med en kampanj som handlar om att stöda flickors uppväxt där man bland annat vänt sig till olika medier i Sverige för att låta dem veta vad man tycker om deras sätt att stöda flickors växande. Många av medierna har också svarat. Bland dem tidningen ”FRIDA” som i en tidning för 10–15-åringar ingående beskriver olika samlagsställningar. Så här skriver FRIDAs chefredaktör i ett svar till kampanjen: ”Eftersom som många unga kvinnor vänder sig till FRIDA-redaktionen, vet vi tyvärr att det tyvärr är vanligt att man upplever sig ha ett dåligt sexliv och även känner en press att testa olika saker.”

Jag blir fullständigt gråtfärdig vid tanken på att det är marknadskrafterna som skall reglera vad mina döttrar, och dina, skall lära sig om sexualitet. Har FRIDA aldrig tänkt på att pressen som de talar om kanske uppstår just av den smörja som de publicerar?

Bojkotta FRIDA, hurra för Kamratposten som informativt och ogenerat talar om allting med dess rätta namn utan påklistrad intimitet och som ger svar på de frågor som ställs. Inte mer, men inte heller mindre. (http:/www.flicka.org)

Dags att gå

Det är säkert inte min sak att summera upp dessa åtta år. Antagligen behövs det också ett längre tidsperspektiv för att klart se vad en tidsperiod tillfört och betytt. Men ingen är en ö, ingen jobbar i vacuum, ingen hittar på och genomför ensam. Och därför vill jag passa på och tacka alla dem som under åren verkat i centralstyrelsen och dess arbetsutskott. Vi har inte alltid haft lätta avväganden och ofta har det känts som om vi skulle stå vid ett vägskäl. Modigt och fördomsfritt har vägen banats. Historien avgör om vägvalen var de rätta. Ett stort tack skall personalen givetvis ha, dess insats är avgörande.

Även om jag inte visste vad jag gjorde när jag tog emot klubban, så har jag inte ångrat mig. Visst har det funnits stunder av vankelmod eller ängslan. Någon enstaka gång har modet svikit, och uppförsbacken känts mycket tung. Någon gång har ansvaret blivit ensamt att bära. Och ofta skulle jag gärna ha sprungit snabbare, men tålamod är en dygd och mer tid ger mer eftertanke.

Det är med ett visst vemod jag skriver dessa rader. Inga fler lördagar på Lönnrotsgatan. Färre samtal från kansliet. Färre nätter när man måste vakna, tända lampan och skriva upp en idé för att den säkert skall finnas kvar nästa morgon. Färre kära möten med marthor runt om i landet. Mindre inflytande. Ingen makt.

Men bästa alla, allt har sin tid. Därför är det dags att ge klubban vidare. I förvissning om att vi är och förblir en rörelse i tiden.

I ständig rörelse.

Martina Harms-Aalto
förbundsordförande till 21.5.2005