O, ljuva ungdomstid!

Lotta Sjöblom på Folkhälsan, barnmorska till utbildningen, arbetar som projektledare för Vi mobbar int´-kampanjen och är också med om att fortbilda lärare i skolämnet hälsokunskap, som igen skall dyka upp på schemat: i högstadierna med en veckotimme per årskurs senast 2005 och i gymnasierna med två obligatoriska kurser och en frivillig från och med år 2012. Hon påpekar att puberteten egentligen är rätt olika för flickor och pojkar.

– Flickor upplever ofta puberteten som mer besvärande. Den inleds tidigare för dem (i medeltal vid tolv år) och den är mera plötslig och mera synlig för omvärlden. Med det skönhetsideal vi har i dag upplever många flickor det som negativt att få mera former, bli större och tyngre. För pojkarna kommer puberteten mera smygande och den där plötsliga längdtillväxten kan ibland ske först när de går in i militären. Pojkar tycker det är en fördel att växa – att bli stora och starka. Är det ett problem för dem är det oftast att de upplever att puberteten kommer ”för sent”.

– En annan sak är att gapet i fjortonårsåldern är stort mellan flickor och pojkar. Pojkarna reagerar i den här åldern med att tillfälligt gå bakåt i utvecklingen, de blir trötta och håglösa på ett sätt som inte har någon motsvarighet bland flickorna. Därför märker man i det här skedet särskilt tydligt att skolan är gjord för flickor. Man borde ha förståelse för pojkarnas skruvighet och undvika att val de gör i det här skedet har alltför långt gående konsekvenser. Av den anledningen borde det inte förutsättas att man vet vad man kommer att välja för yrkesbana när man börjar gymnasiet, säger Lotta Sjöblom.

För flickor är den första menstruationen också besvärande och det första gynekologbesöket sällan något man firar. Att det blivit så att flickors pubertet blivit mera kopplat till besvär, medan pojkarna med sina lustfyllda upplevelser har en mera sorglös inställning, är kulturellt betingat. Som specialistläkaren på Finska befolkningsförbundet Raisa Cacciatore framhåller; borde man kanske fira flickorna med en mensfest, lite i stil med hur man firar inträdet i vuxenvärlden på andra håll? Tanken känns antagligen främmande för de flesta.

Här och nu

Men Lotta Sjöbloms påpekanden om inställningen till preventivmedel och vems ansvar det är stämmer en nog till eftertanke.

– Nästan alla tycker att det är flickans ansvar, också flickorna själva. Faktum är att majoriteten av sexdebuterna sker utan prevention överhuvudtaget. Ungdomar lever här och nu, de förstår inte att könssjukdomar kan lämna spår för livet eller hur lätt man blir gravid. I tonåren har de flesta ingen erfarenhet av andra problem med hälsan än övergående förkylningar och magsjukdomar. En av de mest seglivade vanföreställningarna bland ungdomarna i dag är att aids är den vanligaste könssjukdomen! För flickor känns tanken på en eventuell framtida barnlöshet mycket avlägsen (en vanlig komplikation vid återkommande eller obehandlade könssjukdomar) – de planerar ju inte barn i högstadieåldern, och att pojkarna skulle fundera på prevention är ännu mer avlägset. De kan nog inte omfatta tanken på att de borde skydda sig mot att bli pappor för tidigt. Tanken på faderskapets konsekvenser för dem personligen är jämförbar med tanken på liv i yttre världsrymden.

För dagens unga är insikten om att en del saker är definitiva avlägsen. Man har fått slit- och slängmentaliteten med modersmjölken: när någonting går sönder, köper man nytt – också människor är i många sammanhang utbytbara.

– Man inser inte hur bräcklig den egna hälsan kan vara och förstår inte vilka konsekvenser en graviditet har, för många personer i ens närhet, konstaterar Lotta Sjöblom.

Att dagen efter-pillret numera fås receptfritt från apoteken är en ny och bra sak. Det är antagligen tack vare det som uppgången i abortstatistiken numera stannat av.

Sexdebut i 17-årsåldern

Tidigare sades det att sexdebuten sker lite tidigare i huvudstadsregionen än i andra delar av landet. Den skillnaden finns inte längre. Visserligen tror de flesta tonåringar att alla andra är mer erfarna än de själva, men sexdebuten sker i snitt i sjuttonårsåldern – och den åldern gäller för hela landet. En viktig skillnad har Lotta Sjöblom ändå lagt märke till.

– Storstadsungdomar har lättare att prata om känslor, kroppen och sexualiteten. Tabun lever starkare kvar på landsbygden och eleverna är inte vana att tala om sina känslor och sin kropp. Man kan se det som ett varningstecken, eftersom det bäddar för att man ger sig in på erfarenheter man inte är mogen för. Om man inte är mogen att prata med sin partner, borde man kanske vänta med annat också… Annars finns risken att man tvingar sig till sådant man inte vill, bara för att få det undanstökat, för att man tror att det hör till eller att den andra vill. Och då är det för tidigt, då är man inte mogen för det. Sådant kan dyka upp senare i livet som en allmän motvilja mot sex. Att den fysiska mognaden sker något tidigare nu än förr innebär inte att ungdomen skulle mogna tidigare känslomässigt nu för tiden.

Smyger sin väg

Som en hälsning till hemmen berättar Lotta att de flesta tonåringar upplever att de inte kan tala om kroppsutvecklingen, sex eller känslor med sina föräldrar och att de inte vill fråga dem till råds. Det vanliga är att prata med bästa kompisen eller skolhälsovårdaren. På orter där gynekologbesök inte går att ordna kostnadsfritt på till exempel Finska befolkningsförbundet (som i Helsingfors), utan sker via den kommunala hälsovården eller på privat läkarmottagning, är det oftast skolsköterskan som ordnar den första kontakten.

Det är ju inget illa med det, men de flesta föräldrar vill väl att barnen skall ha en känsla av att det går att vända sig till dem om man vill ha råd eller om man stöter på problem. Det här är något som skall byggas upp från början. Om man inte talar om sig själv, sina känslor och kroppen med barnen när de är små, kan man inte heller göra det när de är större. Det här är ett område där de unga först börjar hävda sin egen självständighet och integritet. Börjar du tala om pubertetsutveckling med en fjortonåring utan att ha berört ämnet kropp tidigare, når du knappast fram. Då smyger nog pojken eller flickan hastigt sin väg. Då kan man bara signalera att dörren alltid står öppen och hoppas att budskapet når fram.

Text: Barbro Enckell-Grimm