Om prismedvetenhet och euron

Konsumentforskningscentralens rapport påstår alltså att finländarens prismedvetenhet har minskat efter eurons införande och att äldre personer har svårare att anamma euron än yngre. Det förra tycker jag man kan märka själv ibland och det senare är i och för sig inte förvånande med tanke på att ju äldre man är dess djupare sitter de gamla prisen i mark.

Undersökningens produktval var enligt mig snävt och förklarar delvis skillnaderna mellan åldersgrupperna. Om produkterna är sådana att de aldrig eller sällan finns i konsumentens köpkorg känner han inte heller till priserna, utan att för den skull kunna klassas som icke prismedveten. Däremot tror jag alltså ändå på undersökningens slutsatser.

Men hur skall vi då lära oss förstå euron?

Huvudproblemet tror jag är själva enheten; att eurons nominella värde är så mycket lägre än markens. Talet 1 är lätt att ha som utgångspunkt vid jämförelser. Då vi tidigare hade 1 mark som utgångspunkt har vi nu 1 euro vilket faktiskt ju är nästan 6 mark. Vi använder alltså en mycket grövre skala.

Då vi ofta undermedvetet egentligen sätter ett likhetstecken mellan 1 euro och 1 mark verkar varor ibland först billiga medan de blir dyra då man sedan räknar om dem till mark. Inte är det alltså konstigt om en ros för 5 euro först kändes billig, det var ju bara 5 enheter, men blev dyr då jag räknade om senare.

Ett annat exempel är en prisstegring på kaffe i en personalcafeteria; höjningen var 10 cent och ingen reagerade ens. Tidigare skulle det ha höjts ett ramaskri över en motsvarande 60 pennis förhöjning. Höjningen var ändå 20 %.

En annan svårighet är själva prissättningen, vi var vana med priser som slutade på 99 såsom 9,99 och de var lätta att minnas. Efter övergången föll de bort och ersattes först med helt ”obegripliga” pris såsom 1,68 eftersom handeln i början direkt räknade om priserna med eurokoefficienten för att inte utsättas för kritik om prishöjningar på grund av euron. Fortsättningsvis görs prissättningen med en cents noggrannhet medan konsumenten tänker med en euros eller möjligen 50 cents noggrannhet. Priserna börjar igen gå i en riktning som slutar på 9 även om de knappast blir lika tydliga som förut.

En tredje svårighet man stöter på om man vill lära sig priser är prismärkningen. Priset, som nu finns på en hyllkant, kanske så högt att man inte ser det, fanns ju tidigare på själva produkten. Därför missar man nu många tillfällen att pränta in de enskilda priserna. Få går ju produktvis igenom kassakvittot efteråt.

Ovan uppräknade förklaringar på varför vi har svårt att anamma euron bör man ha som utgångspunkt för ”träningsmetoderna”.
Man kan medvetet försöka övergå till t.ex. 10 cent som jämförelseenhet åtminstone då det gäller dagligvaror.

Man borde sluta med att räkna om till mark då det är väldigt missvisande, det har hänt för mycket sedan dess; priserna har stigit flere gånger av andra orsaker än euron, lönenivån sägs ha stigit ca 20 %, levnadsvanorna har ändrats och -nivån har stigit. Ibland kan omräkning ändå vara berättigat för att man skall få ett grepp om storleksordningen vid större belopp.

Istället kan man alltså försöka lära sig europriserna i relation till varandra och till ens inkomster (hur stor andel får till exempel matutgifterna utgöra) och detta går kanske litet lättare om man lämnar bort steget med att räkna om. Viktigare än att utantill kunna produkters priser är ändå att göra prisjämförelser då man väljer mellan produkter.

Det har nu gått 6 år sedan euron infördes. Det är alltså dags att vänja sig – även om forskarna befarar att det kan ta till och med tjugo år innan övergångsperioden är förbi!