Pressad av prestationskrav

Då Nana Närhi, ordförande för juniorhandelskammaren Havis Amanda i Helsingfors, deltog i en utbildning där en kvinna berättade om sina egna erfarenheter av utbrändhet, burn out, kändes hennes historia på något sätt otrevligt bekant. I senare diskussioner med andra kvinnor visade det sig att också flera andra kände igen symptomen på begynnande utbrändhet i sitt eget liv.

– Vi tyckte att vi ville göra något åt det här, säger Nana. Få kvinnor att stanna upp och tänka efter i tid och också göra något åt saken. Starta en diskussion, så att inte ännu fler kvinnor behöver insjukna i utmattning och depression.

För när det gäller depression är det ett faktum att det i hög grad är en kvinnosjukdom. Enligt den senaste statistiken drabbas dubbelt så många kvinnor som män av depression och några klara orsaker till detta har man inte funnit. I Finland lider 8 procent av kvinnorna av djup nedstämdhet medan motsvarande siffra för männen är 4 procent. Drygt en femtedel av befolkningen insjuknar i depression någon gång under sin livstid.

– Utbrändhet definieras inte som en sjukdom i Finland, säger Heikki Rytsölä, forskare vid Folkhälsoinstitutet, utan som ett ”problem som gäller kontroll över den egna livssituationen”.

Utbrändhet är inte heller samma sak som stress. Stress är människans försök att anpassa sig till påfrestningar och är inte nödvändigtvis något negativt i sig. Men om anpassningen inte är tillräcklig, om man inte får tid att återhämta sig och om situationen drar ut på tiden, kan det leda till utbrändhet.

Burn out kan definieras som psykisk utmattning förorsakad av arbete. Den förknippas ofta med en förändrad cynisk inställning till arbetet och reducerat yrkesmässigt självförtroende. Andra symptom på utbrändhet är till exempel en känsla av att ingenting betyder något, kronisk trötthet och sömnproblem, irritation, en negativ inställning till arbetet, andra människor och sig själv samt nedsatt arbetsförmåga och effektivitet. Även om utbrändhet som sådan inte defineras som en sjukdom, leder tillståndet alltför ofta till depression, som är en allvarlig och långvarig sjukdom. De flesta patienter tillfrisknar med hjälp av god vård, men risken för återfall är mycket stor.

Juniorhandelskammaren Havis Amanda har enbart kvinnliga medlemmar. Styrelsen beslutade att kartlägga kvinnornas erfarenheter av hur de orkar i arbetslivet genom ett öppet frågeformulär på internet. Frågorna spreds också via handelskammarens egna medlemmar och i de slutliga resultaten ingår svar från över 350 kvinnor, huvudsakligen i åldern 25–45 år, som aktivt deltar i yrkeslivet. Omkring 60 procent av de svarande tillhörde gruppen ledande funktionärer och sakkunniga.

Undersökningen visar att över 80 procent av dessa unga kvinnor var något eller mycket bekymrade över hur de själva skulle orka. Över 60 procent var rädda för att råka ut för arbetsutmattning. Att många kvinnor är ansvarstagande och snälla arbetstagare bekräftas av det faktum att kvinnorna mest var rädda för att de vid en eventuell burn out inte skulle klara av att sköta sitt jobb så bra som de ville. Därefter följde rädslan för att inte orka vara en god mor och rädslan för mentala problem.

Inte helt överraskande var tidsbrist den faktor som de flesta kvinnorna ansåg förorsaka mest stress (64 procent). Mera oväntad var den stora andelen kvinnor som svarade att det är de förväntningar de har på sig själva som förorsakar stress (46 procent). Andra stressfaktorer var sammanjämkande av arbetsliv och familj (36 procent), brist på egen tid (34 procent) och arbetsgivarens krav (26 procent).

– Vi tycker att det är oroväckande att så många unga kvinnor inte är nöjda med sin livssituation. Över hälften upplever en känsla av otillräcklighet, en känsla förorsakad främst av arbetet och arbetsgivaren, säger Nana Närhi.

I dag är många arbeten tidsbundna och nästan alla är på ett eller annat sätt projektbetonade. Det räcker inte längre med att man jobbar jämnt och bra under ett helt arbetsår, man måste visa resultat i varje enskilt projekt. Tidtabellerna är strama och projekttiderna korta. Genom att visa att du är bra i ett projekt, får du också ansvar för kommande projekt. På så sätt säkrar du ditt framtida jobb och din eventuella karriär. I en sådan situation är det inte alltid lätt att på arbetsplatsen ta upp sina egna känslor av utmattning, man kämpar på och hoppas att det skall gå vägen i alla fall. Då kraven i arbetslivet kombineras med kraven på mammarollen, familj och arbete, att sköta om sig själv, att vara aktiv i dagens samhälle och mycket mer, är det kanske inte så konstigt att också unga kvinnor ställer krav på sig själva som kan bli övermäktiga.

En målsättning för Havis Amandorna var att med den här undersökningen lyfta fram temat till öppen diskussion på arbetsplatserna. Genom att känna igen symptomen på begynnande burn out och genom att diskutera och förebygga kan åtskilliga unga kvinnor undgå en stresspiral som kanske först leder till utbrändhet och senare till depression.

– Många av kvinnorna tyckte att redan att få svara på frågorna kändes nyttigt och nästan terapeutiskt. Att ge sig tid att fundera över sin egen situation kanske också väckte en insikt om att det är dags att slå ner på tempot.

För att lätta på stressen uppgav kvinnorna att de helst samtalar med en god vän eller sin make. Att promenera eller jogga eller att på ett annat sätt idka fysisk aktivitet hjälper också. Om man på arbetsplatsen öppet kan diskutera hur man orkar, finns det också möjligheter till förebyggande åtgärder i god tid. Det kan vara frågan om till exempel justering och omfördelning av arbetsuppgifter, företagshälsovård och arbetshandledning.

Ofta är det bara krass ekonomi som kan få beslutsfattare och arbetsgivare att tänka om. Heikki Rytsölä har i sin forskning visat att behandling av depression i vårt samhälle årligen kräver cirka 4 miljarder euro. Om också de indirekta kostnaderna beaktas, är vi uppe i hela 9 miljarder euro. Det ligger i allra högsta grad i samhällets intresse att såväl kvinnor som män orkar med både arbetsliv och familj och att de krav som ställs inte blir orimligt höga.

Nana Närhis hälsning till andra kvinnor lyder: Var barmhärtig mot dig själv! Kanske inbillar vi oss att andra har olika förväntningar på oss, både arbetsgivare, familj, vänner. Men i vilken grad är det vi själva som skapar dem?

Text: Bodil Mickels

Bakgrundsinformation:

Havis Amanda …

… grundades år 2003 och är i dag den enda Juniorhandelskammaren som har enbart kvinnliga medlemmar. Medlemsantalet ligger på cirka 50.

– Då handelskammaren grundades, berättar Nana Närhi, var det flera som ifrågasatte att en sådan alls behövdes enbart för kvinnor. Men många av oss är unga kvinnor som flyttat till huvudstadsregionen från andra delar av landet. Kvar i hemmiljön blev släktingar och vänner och vi kände ett behov av någon form av kvinnonätverk. Nu har Amandorna nästan blivit som en ”familj” som ger oss stöd och hjälp. Under de tre år Havis Amanda har varit verksam har vi två gånger fått utmärkelsen ”Finlands bästa juniorhandelskammare” – vi är stolta över det här beviset på kvinnokraft!


11 kvinnor reflekterar

”Jag har upplevt burn out, men den har aldrig diagnostiserats av en läkare. Kroppen meddelade att nu tar energin slut och det enda jag orkade göra, förutom att arbeta, var att sova. Ingenting intresserade mig och också de allra minsta småsakerna verkade helt oöverkomliga. I något skede tvingade jag mig själv att börja röra på mig och minska på arbetstimmarna så att jag skulle klara mig.”

”Jag gick till arbetet, men jag kunde inte arbeta och jag mådde fysiskt illa i en vecka. Jag berättade inget för min arbetsgivare, för jag var rädd att bli stämplad.”

”En lunginflammation gjorde mig sängbunden i tre veckor. Där hade jag tid att fundera på mitt liv och till min överraskning märkte jag att världen inte ramlade ihop även om jag inte kunde gå till jobbet.”

”Under de värsta perioderna måste jag ta till sömnmedicin för att alls få sova. Sömnstörningarna var de värsta tecknen på burn out och dessutom hade jag magsmärtor, som jag också fick medicinering för. Mitt arbete skötte jag hela tiden exemplariskt, så att mina arbetsuppgifter inte blev lidande. Efter att jag klarat av burn outen bestämde jag mig för att ändra min tidsanvändning och mera prioritera min fritid. Tidigare arbetade jag alldeles för ansvarsfullt och noggrant, numera kan jag sköta mitt arbete utan att det tar all min energi.”

”Kvinnor gör mycket arbete utan lön. Jag är singel och jag vet att arbetsgivarna tycker att min fritid är mindre viktig än fritiden för de arbetstagare som har familj. Å andra sidan, om man vill komma framåt i sin karriär, måste man arbeta också på kvällarna.”

”Jag tycker inte att kvinnornas ställning egentligen blivit bättre om man beaktar de grundläggande allmänna värderingarna i samhället: att kvinnan fortsättningsvis har huvudansvaret för familjens vardag, även om hon har heltidsarbete.”

”Kvinnorna sitter verkligen i kläm mellan arbetslivet och familjelivet. Det finns ingen egen tid och möjlighet att ladda sina batterier.”

”Att kombinera arbetsliv och familj är en utmaning för varje kvinna. Själv har jag använt mig av möjligheten att jobba förkortad arbetsvecka då mitt yngsta barn började skolan. I praktiken försökte jag göra kortare arbetsdagar, men egentligen skötte jag samma arbete som tidigare för mindre lön. Arbetsgivaren hade inga tilläggsresurser och heller inga andra förslag till hur detta skulle kunna lösas.”

”Jag klarade min burn out genom att öppet tala om saken med mina vänner. Jag tog en paus från arbetslivet på några månader.”

”Jag tvingade mig själv att sova mer och ge upp slaveriet under kalendern och klockan.”

”Jag slog ner tempot, gallrade i alla aktiviteter och prioriterade. Det var svårt att erkänna att jag inte är en stålkvinna som alltid orkar gå på för fullt både i arbetslivet och med mina studier. Nu är studietiden förbi och behovet av att kombinera studier och arbete har genom min lilla baby förbytts till behovet av att kombinera arbete och familjeliv. Jag har gjort det helt klart för mig själv att familjen och min dotters välbefinnande alltid har företräde hur mycket jag än tycker om mitt arbete och hur äregirig jag än är.”

Citaten är tagna ur den undersökning som Juniorhandelskammaren Havis Amanda lät göra.