Prinsessan på täppan
Dessutom tyckte jag inte att det var något fel på hans fruktträd, snarare tvärtom. Än i denna dag kan jag känna den saftiga smaken av de röda pärlorna i hans granatäppel. Jag kommer ihåg hur alla blad hade ett eget unikt mönster. Inget blad var riktigt likt det andra. När jag tillbringade min tid i trädgården kände jag mig som världens lyckligaste prinsessa. Trots de svåra omständigheterna hittade jag ro och harmoni i den modesta planteringen.
En dag insåg jag att jag har haft en överromantiserad bild av trädgårdars funktion för människan. Det klarnade för mig att jag hittills hade sett deras funktion utgående från ett enda perspektiv; att trädgården är en plats för människan att finna harmoni i, en plats där människan blir ett med naturen. Det verkar inte vara en självklarhet för alla andra.
När jag på jobbet frågade några av mina kolleger vad de kommer att tänka på när de hör ordet ”trädgård” svarade de genast: ”Rosor och andra vackra blommor.” Det tog inte lång tid förrän de på basis av mitt ansiktsuttryck insåg att jag inte var helt nöjd med det svaret. En av kollegerna passade då på att säga att hon ville ha en trädgård med olika färggrupperingar, den skulle ha en ”välgenomtänkt design” och rabatterna skulle inte vara ”huller om buller”. En annan menade att ordet i hennes öron klingade som ”mycket arbete”, det vill säga att klippa, rensa, bränna och så vidare – en oändlig lista över vad som behöver göras för att det i slutändan skall bli riktigt fint.
Jag blev överraskad av att höra hur man upplevde ett enormt tryck på att prestera, prestera, prestera – någonting man i dagens samhälle ofta gör – för att uppnå den bästa trädgårdsmodellen. Det förefaller som att drivkraften bakom trädgårdsskötsel ofta handlar om konkurrens, inte om behovet av att bli ett med naturen. Man vill helt enkelt framstå som en vinnare, en som har den finaste trädgården i byn. Man är därför tvungen att vara rädd om sin prestige. När en ny granne flyttar in i grannskapet befarar man kanske att det som man genom hårt arbete åstadkommit plötsligt skall jämföras med grannens. Här är det givetvis inte fråga om att mista någonting fysiskt, det är värre än så, man riskerar att mista sitt anseende och därför är man tvungen att ge järnet för att ens egen gräsmatta skall vara minst lika grön som den på andra sidan häcken.
Jag ser framför mig engelska trädgårdar med pedantiskt välklippta och välskötta gräsmattor. Prydligt och fint står allting där, serverat på silverfat. Grannarna sneglar över häcken och jämför längden, färgen och fuktigheten i den andras täppa. ”Herriguud, jag måste nog klippa lite till ... ”, tänker de och sätter igång med detsamma.
I Finland tävlas det snarare om skörden från vinbärsbuskarna och pelargonernas ståtlighet. Om någon är riktigt trendmedveten och har lite för mycket pengar, kan hon också tänka sig att satsa på det allra senaste i trädgårdsmode, japanska granar och fontäner – kanske en tomte mitt på gräsmattan (eller tusen, som i en aktuell tv-reklam). Å andra sidan har trädgården genom historien alltid varit en symbol för social status; tänk bara på renässans-, barock- och rokokoträdgårdar! Solkungen lär knappast ha skapat sin Versaillesträdgård med motivet att uppnå harmoni.
Jag kan ändå inte hjälpa att jag blir ledsen och undrar var gränsen går. Min tro på att trädgården utgör en källa till harmoni var inte beroende av vare sig mode, design eller status. För mig betydde trädgården inte ännu mera stress och prestationsångest. Så är det tydligen inte för alla, men jag ger mig inte. Jag vet att jag som fyraåring fann harmoni i den mest anspråkslösa trädgården i staden Chon-ju. Den tanken lever kvar i mig. Den tanken ger mig kraft.
Text: Min Young Lee
