Psykisk ohälsa hos tonårstjejer

Resultaten från den senaste PISA-undersökningen visade på att finländska elever kunskapsmässigt är i toppklass. Utbildningsforskare från alla världens hörn besöker plötsligt vårt lilla land och undrar hur vi i fridens namn fått till det så här bra. Hur kan vi vara så bra på matematik? Men trots att vi kanske har smarta ungar är det tyvärr sämre ställt med det psykiska välmående bland barn och unga i Finland.

Skolhälsoundersökningar visar att 18 % av eleverna i årskurs 8 och 9 är deprimerade, och 14 % av gymnasieeleverna. Av någon orsak är det är speciellt bland flickor som depressiva symptom har ökat den senaste tiden.

I mitt arbete som skolkurator konfronteras jag ofta med flickors, stress, ångest och nedstämdhet. Det är inte alla gånger så enkelt att upptäcka de flickor som mår dåligt, även om några av dem visar tydliga signaler på psykiskt illamående. Detta är flickor som beter sig utagerande, skolkar och betygen rasar. Den positiva sidan är att man som vuxen märker deras rop på hjälp. En betydligt större majoritet av flickor som mår dåligt visar det dock inte utåt. Det är ofta helt ”vanliga” flickor som skrattar och ler, har kompisar runt om kring sig, är duktiga i skolan och aktiva med många olika fritidsintressen. Dessa högpresterade flickor har ofta till en början svårt att lägga ord på sina känslor, ”hur kan jag må så här skit då jag egentligen har det så bra?”. När man börjar prata med dem hittar man ändå ofta flera bakomliggande orsaker till att de mår som de mår.

Orsaker till flickors illamående

Psykiskt illamående hos tonårstjejer bottnar ofta i en kombination av olika faktorer. Många upplever starka ensamhetskänslor. Det är jobbigt hemma eller så är man fast i en vänskapsrelation som är allt annat än sund, kompisarna behandlar en som femte hjulet, man är med på nåder men går med på en sådan destruktiv vänskap eftersom man har svårt att lägga ord på vad som händer och ännu svårare att ta sig ur det. Relationsdrama bland flickor kan leda till utfrysning, och alla tjejer vet vad det handlar om, alla är också lika rädda över att råka ut för det.

Allt för stor andel tonårstjejer lägger orimligt höga prestationskrav på sig själva. Det är absolut inte fel att vilja satsa på skolan och fina betyg, men det väsentligaste borde ju ändå vara att man gör så gott man kan, och att man tillåter sig att misslyckas ibland. Men en 8:a i tyska provet kan upplevas som värsta nederlaget för någon. Prestationskraven har flickorna dock inte alla gånger lagt på sig själva, utan någon viktig person i deras närhet. Man vill så gärna visa att man är duktig flicka och att man duger... men oj så fel det kan bli.

Sorgligt nog är också allt för många tjejer missnöjda med sitt utseende, man jämför sig hela tiden med andra tjejer, i kompiskretsen eller med tjejerna som media målar upp. Mat och träning som borde vara en naturlig del av livet blir tyvärr istället en fixering som skapar stress och ångest hos allt för många. Tyvärr så går den här problematiken allt lägre ner i åldrarna och vi hittar även flickor i lågstadieåldern som bantar och som vill bli vegetarianer av den orsaken att de tror de ska bli smalare. Dessa tjejer hamnar fort in i en negativ spiral, där känner missnöje med sig själv och inte tillåter sig att njuta. Går man omkring och känner att man inte duger som man är, ja då blir också sökandet efter den egna identiteten också väldigt konfliktfyllt.

Det är viktigt att vi i ett tidigt skede upptäcker flickor som mår dåligt så att vi kan erbjuda dem hjälp och stöd. Minst lika viktigt är det att vi satsar på ett förebyggande arbete då det gäller psykisk ohälsa hos flickor. På lång sikt så ser jag att M-klubbens tjejmarthagrupper fyller den funktionen genom att flickorna i trygga grupper tillsammans med en vuxen ledare får diskutera, reflektera och ifrågasätta sådant som berör tonårstjejer i deras egen vardag. I grunden handlar det om att stärka tjejernas självkänsla, för med en stark självkänsla ökar man chanserna att våga styra över sitt eget liv, lyssna till sin inre röst och inse att man duger precis som man är.

Text: Katja Andréasson