Resa med lätt bagage

Huset var i mitt tycke ett prylhelvete. Min systerson sprang runt runt och ropade och när vi stannat tillräckligt länge hittade också jag en sak som mitt otränade loppisöga inte riktigt visste om var en "hit" eller "shit". Men på något sätt drogs jag ändå till ett grönt glasföremål i vad jag hoppades var jugendstil.

Det föreställde en pojke med vattenkammad sidbena. Han kunde ha sjungit i gosskör.

Han var mycket vacker, men också skrämmande. Den ena ansiktshalvan var en exakt avgjutning av den andra, och han såg så onaturligt from ut, så som man tänker sig att katolska körgossar gör. Den våren hade jag flyttat in i en lägenhet som jag tyckte var mycket stor (50 kvm) och i sig lite skrämmande, så jag sov på helspänn och gick då och då upp för att kolla att alla dörrar var stängda. På dagtid var speciellt vardagsrummet mycket inbjudande och jag såg framför mig hur den där pojken skulle glittra som ett litet smycke på min vita Billy-bokhylla. Men hur skulle det där tomt stirrande pojkhuvudet bete sig när mörkret lagt sig (jag är en nattmänniska)?

På tågstationen i Bristol tog jag farväl av min syster och hennes son och fortsatte vidare mot London med den katolska körgossen under armen. Följande morgon skulle jag intervjua en rysk prinsessa i Faversham utanför staden och sedan sätta mig på flyget hem.

Huvudlöst
Följande dag, på eftermiddagen, var jag tillbaka på hotellet, hämtade mina saker och promenerade till tågstationen Victoria. Det första jag gör på perrongen är att frigöra mig från alla väskor och plastkassar med en suck. Nej!

Körgossen som bara hade lite vitt silkespapper mellan sig, plastpåsen och marken klarade det inte, men jag gör ändå bedömningen att han får åka med. Då saktar tåget in på stationen, folk kliver av och på och just innan det är för sent – vänta, det är ju mitt tåg – och dörrarna stängs, tar jag ett språng. Jag håller fortfarande i plastpåsen, men en del av den har blivit kvar på utsidan av vagnen. Tåget kör genom tunneln, och snart kommer första dunsen. Jag är rädd för vad som ska hända om jag släpper. Håller den vita plasten hårt runt mina fingrar; de är röda, vita och pulserar. Jag har skurit mig, alla i vagnen har märkt det, och blodet får bilda en liten pöl vid mina fötter fram tills nästa stopp.

O, de roade minerna på perrongen! Körgossen på andra sidan av dörren definitivt i tusen bitar nu och det känns som en lättnad. När jag står vid gaten på Heathrow slänger jag pappersnäsduken som jag lindat som bandage runt skärsåren på handen.

Någon sa till mig, res inte med mer bagage än du kan bära, och det här tänker jag ofta på när jag är på drift i Europa och världen. Ganska oglamouröst, sällan taxi, ofta ensam, och med alltför mycket bagage för att orka lyfta upp väskan på bagagehyllan med egna krafter. Just nu börjar jag bli oändligt trött på mina kläder och funderar mycket på hur jag ska göra min hyresetta trevligare. Men just nu behöver jag inte omge mig med tilltalande prylar eftersom jag bor i världens vackraste Rom.

Kolumnen publicerades i Martha nr 5/10. Skribenten Lorna Bartram är praktikant på Skandinaviska föreningens konstnärshus i Trastevere, Rom, och gruvar sig redan för hemresan efter jul.