Roosa Mikkola: "Utan nätverk kan livet vara jobbigt"
På land har vi bland annat sociala nätverk, skyddsnätverk för utsatta och arbetsrelaterade nätverk. Utan nätverk kan det vara svårt att vara framgångsrik.
Min definition av ”framgångsrik” är att ha någonstans att bo, en god hälsa, ett ekonomisk grund att stå på som täcker nödvändiga livskostnader samt att ha personer i vardagen som får mig att må bra. Utan nätverk kan livet vara jobbigt.
Under ytan finns det också olika slags nätverk och förutsättningar för att vara framgångsrik. Arter är framgångsrika om de är bra på att anpassa sig. De undervattensnätverk som är aktuella för närvarande är så kallade skyddsnätverk, det vill säga marina skyddsområden vars syfte är att bevara naturtillstånd och ekologiska helheter. I Finland befinner sig dock många värdefulla områden utanför dessa skyddsområden, eftersom man inte tidigare har haft samma kunskap om havsområden som i dag. Skydd har skapats på områden vars naturvärden jämfört med icke skyddade områden kan vara betydligt lägre. Kunskapen om var de höga naturvärdena finns har inte existerat i samma utsträckning som i dag.
Men ett nätverk är inte ett nätverk om de enskilda bitarna inte ansluter till varandra. För att skyddsnätverk ska hänga samman behöver de sammankopplas. Kontakten mellan olika nätverk kallas ekologisk konnektivitet och är viktig för arters överlevnad. Ifall de skyddade områdena inte är sammankopplade kan arter inte förflytta sig mellan dem.
Varför ska då en art behöva förflytta sig? Om livsmiljön förändras och blir ogynnsam kan det bli aktuellt att behöva röra på sig. Den som inte har möjlighet att förflytta sig har dåliga förutsättningar att överleva och försvagas därmed. Omständigheter som tvingar arter att flytta kan vara plötsliga och oväntade händelser, förändrade temperaturförhållanden, brist på solljus, förändringar i salthalten och brist på syre. Arter behöver så kallade ekologiska korridorer som gör det möjligt att vandra vidare. De ekologiska korridorerna knyter ihop områden med varandra. Arterna har olika behov för sina livsmiljöer, det kan handla om bottentypen (hård eller mjuk botten), salthalt eller ljusförhållanden samt havsdjup. Om korridorerna inte innehåller vissa artspecifika kännetecken är det svårare för arterna att hitta lämpliga livsmiljöer.
Under den senaste tiden har jag reflekterat över mina egna möjligheter att förflytta mig snabbt ifall ett behov skulle uppstå. För min del ser det inte alls bra ut. Jag har valt att inte äga bil och min cykel har haft punktering i över ett år. Jag bor på en ö och använder mig av kollektivtrafik. Slutar kollektivtrafiken fungera blir jag mycket isolerad, jag skulle helt enkelt sitta fast. I dagens läge känns det inte alls bra.
Framtiden då? Enligt Europeiska unionens strategi för biodiversitet bör 30 procent av havs- och skogsområdena vara skyddade fram till år 2030, därav ska 10 procent utgöras av strikt skyddade områden. Finland har en lång väg att gå för att nå denna målsättning. Endast lite över 10 procent av våra havsområden är skyddade på ett eller annat sätt. Då måste man även se på helheten, det vill säga hur dessa områden är sammankopplade.
Hur ser då min egen framtid ut? Den måste jag allvarligt fundera på, hellre förr än senare.
