Skenet bedrar
Mitt i allt blir jag nojig och tror att han ser på mig som en asiatisk hora! Varför skulle han inte göra det? Man har ju genom tiderna hört hur vissa affärsmän, korgbollsspelare, turister, pappor, eller bara någons pojkvän, åkt till ett exotiskt land och i stundens ingivelse åtagit sig friheten att köpa sex.
Ibland promenerar jag till mitt jobb. Då går jag ner för Runebergsgatan ut till den stora korsningen vid Mannerheimvägen och därefter fortsätter jag att traska längs Tölöviken som kurvar sig upp till den sagolika Fågelsångsvägen. Jag tittar snett upp mot himlen för att se om det ännu så här på morgonkvisten finns stjärnor kvar att hälsa på. Mina blickar riktas direkt mot en stjärna, och jag kan inte låta bli att fråga mig själv huruvida min mamma i Sydkorea också i denna sekund råkar se på samma stjärna. Snart blir jag bombsäker på att hon också ser den, och i samma sekund fylls mitt hjärta av glädje och hopp. Mina steg börjar kännas allt lättare och smidigare och så småningom känns min promenad som en vals.
Jag börjar närma mig mitt jobb, Språkbadet Arla. Innan jag går in genom porten till Arlas gård tänker jag för mig själv att det är en ny dag och att allt går väl så länge man håller humöret uppe! Men, i mitt inre vet jag att det här bara är ett sätt för mig att tränga bort de negativa känslor som försöker ta över hela min kropp och själ, känslor som baserar sig på traumatiska upplevelser, rädsla och obehag. Sanningen är att jag är livrädd. Jag är livrädd för att något av barnen under dagens lopp säger någonting elakt om mitt etniska utseende. Patetiskt, tänker jag. Jag är inte längre tolv år gammal. Jag borde vara starkare än så här. Små barn förstår inte alltid bättre.
Vikarien på jobbet, som fascineras över mina kunskaper i svenska, frågar hur det kommer sig att jag talar så bra svenska. Är jag inkapabel att lära mig ett språk bara för att min hudfärg är gul? tänker jag. I stället för att konfrontera henne vrider jag bara mina läppar till ett stort och vänligt leende och sätter på knappen ”play”. Samma opersonliga ramsa upprepas igen för tiotusende gången i mitt liv.
Senare på kvällen, när jag dricker en öl med mina kompisar, sätter sig några av våra gemensamma bekanta vid vårt bord. Utan att jag riktigt minns varför börjar vi prata om fotboll. Jag passar på och säger att den enda gången jag följt med fotboll var fotbolls VM, år 2002, då Sydkorea överraskade hela världen med sin prestation. De flesta i sällskapet sporras strax av min upphetsning och börjar såsom jag jubla över händelsen, förutom en flicka som tittar på mig med en obehagligt anklagande blick och säger: ”Min pojkvän och jag hejade verkligen int´ på nå´t jävla hundätande folk!”
När vi flyttade till Finland brukade min pappa säga att jag ska veta att jag, i och med mitt etniska utseende, utmärks från massan och att det därför var viktigt att jag klädde och betedde mig anständigt. Jag kommer ihåg att jag hatade det. Mina skolkompisar däremot kunde vara avundsjuka för att de tyckte att det var så mycket lättare för mig att synas och fånga andras uppmärksamhet. Jag måste erkänna att ibland så njöt jag av detta privilegium. Men när jag väl hade kommit över den fåfänga tonårsperioden mötte jag min period av identitetskris. Det blev ganska mycket att smälta, tyckte jag. Jag har nu insett att vill jag det eller inte är jag hela tiden på ett hemligt uppdrag. Ett uppdrag som går ut på att representera hela kontinenten Asien. I ångestladdat tillstånd blir jag tvungen att förklara för mig själv om och om igen att det är mig de blir intresserade av, det är mig de vill lära känna, det är mig de älskar.
Text: Min Young Lee
