Små beslut - och stora

Marthaförbundet har under hela sin 105-åriga historia ju arbetat hårt för att förmedla just den insikten, och samtidigt förmedla de kunskaper som gör att vardagsarbetet kan löpa smidigare och på alla sätt vettigare. För det budskapet och de konkreta kunskaperna är vi både kända och uppskattade. Samtidigt ser vi att många människor idag inte nås av det vi kan ge. Tiden räcker inte till för att engagera sig i någon som helst fritidsverksamhet. Att klara sig genom varje dag är en kamp med klockan. För andra är tiden en annan sorts fiende; det finns för mycket av den och den måste bekämpas minut för minut, utan att en enda sekund känns meningsfull och tanken på vardagen som livets egentliga salt känns närmast hånfull.

I somras fattade jag själv ett beslut som är mycket litet och inte alls högtidligt men som får ringar på vattnet. Jag beslutade att jag skulle glädja mig över någonting som jag uppfattar som självklart, helst varje dag. Börja se mig omkring och njuta av det sköna i det lilla och obetydliga. Vara tacksam för allt som gör min vardag mer lätthanterlig. Känna – och känna efter.

Att gå barfota i gräset. Att ha en skön säng. Att få ett vänligt mejl. Att skratta riktigt högt. Att göra någon glad. Att vara hygglig mot en medbilist. Att smeka en sömnig barnakind. Att ha möjlighet att lyssna på fin musik, så högt man vill, ensam. Att ha en diskmaskin. Att det finns släktingar som kan vara resurspersoner i ens familj. För att inte tala om att leva i ett land där det är fred, ha mat och kläder, kunna utbilda sig, få vård. Men om man alltså skall hålla sig till det som är litet och gripbarare så är det i det lilla formatet man måste njuta. En kopp kaffe. Ett glas vin. En smekning. Ett uppmuntrande ord. Glass. Basilika. Kantareller. Rachmaninov. Sting. Tomas Tranströmer. Gudbarn. Sol på morgonen. Smaka på allt med samma intensitet. Njuta.

Och så är det det där med min tvättmaskin. Jag smyger ner i mitt hjälpkök och klappar den vänligt. Min farmor, som strax skall fylla 97 år, hade – och har – fem barn, men ingen tvättmaskin. När barnen var små fanns vattnet på gården och det var kallt. Insikten när jag en morgon knotade något över min familjs bykmängder var rätt klar. Det var ett orättmätigt gnällande, för det är ju maskinen som gör jobbet. Helt och hållet. Så nu klappar jag min tvättmaskin och gnölar aldrig mer.

När klappade du din tvättmaskin senast?

Martina Harms-Aalto
förbundsordförande

som hoppas att allt flere skulle hitta denna tidskrift. Julklappstips? Födelsedagspresent? Studentgåva? Farsdagspresent? Vi behöver nya prenumeranter i hela Svenskfinland – och de behöver oss, de bara inte vet om det ännu… Låt budet gå!