Sohanne och jag

Pojkvännen flydde scenen men anhölls senare på ett sjukhus dit han sökt sig för att vårdas för de brännskador han fått när han brände ihjäl den före detta flickvännen. Under förhören skyllde han på passionsmord och sade att Sohannes död var ett fasansfullt misstag. Något som med pinsam tydlighet motbevisades när han en tid senare återvände till mordplatsen med polisen för en rekonstruktion. Hans vänner mötte honom med applåder och hurrarop. Han hade visat sin före detta flickvän var skåpet skulle stå.

Fallet Sohanne varken var, eller är, unikt i Frankrike. Varje dag utsätts kvinnor i alla åldrar och från alla samhällsklasser för våld i olika former. Mest utsatta är kvinnor av utländskt ursprung, kvinnor vars föräldrar i de flesta fall invandrat från Nordafrika; Algeriet, Marocko, Tunisien.

Sohannes fall utlöste en stark reaktion i hela det franska samhället. Mordet var för makabert, för uppenbart. En liten grupp människor bestämde sig för att göra något och gav sig ut på en protestmarsch genom Frankrike. Det som började med sju personer ökade snabbt till en rörelse – vid marschens slut var de 30 000. Rörelsen "Ni Putes Ni Soumises", på svenska "Varken Horor eller Underkastade", var född. Idag har den ungefär 3 000 medlemmar men det är svårt att säga hur många av dem som är aktiva.

Dessvärre, även om majoriteten av dem vore aktiva, är sannolikheten obefintlig att det skulle leda till någon bestående förändring i det franska samhället. De problem som ligger bakom fall som Sohannes är alltför omfattande och skulle troligtvis kräva en revolution för skapa en riktig förändring.

Frankrike håller på att bli ett segregerat land där de olika samhällsgrupperna lever allt längre ifrån varandra. Vissa förorter till Paris skulle inte ens den mest våghalsige fransmannen våga sig till. Det är de förorter där småflickor utsätts för omskärelse och ibland blöder till döds i sviterna efter ingreppet. Det är de förorter där tolvåriga flickor utsätts för gruppvåldtäkt och sedan stämplas som horor för resten av livet. Det är de förorter där allt fler unga kvinnor tvingas bära slöja, inte får visa varken ben, armar eller ansikte.

Men det är också de förorter där arbetslösheten är störst. Där sönderabetade fäder lever på skamligt låg sjukpension. Där den enda inkomstmöjligheten för unga män är droghandel eller bilstöld. Där små pojkar blir slagna av pappor som tappat alla självaktning, och i sin tur lär sig slå.

Dessa förorter är helt isolerade i sin misär, och ingen gör något för att ändra på situationen. Varken på regeringsnivå – framför allt inte på regeringsnivå – men inte heller på ett personligt plan. Det inkluderar mig själv och mina vänner.

Jag har en vän som arbetar på en stor rekryteringsfirma i Paris. Han berättade häromdagen att en av Frankrikes största bilproducenter, som är deras huvudkund, i klara ordalag sagt att de vägrar anställa människor av nordafrikanskt ursprung för höga poster. Min vän sade att de på rekryteringsfirman tills helt nyligen ignorerat bilproducentens krav, men att de nu upphört att skicka nordafrikaner till intervjuer eftersom de ändå aldrig leder till någon anställning. Han tillade att det är omåttligt förnedrande för de sökande eftersom de mycket väl inser varför de inte får jobbet.

Själv har jag ett barn som ska börja förskolan nästa höst. Jag vill hjärtans gärna att hon går i förskola med barn från alla världens hörn. Hon är själv av utländskt ursprung. Men i Paris går man i skola i det kvarter man bor i. Vi planerar att snart köpa lägenhet och har besökt så gott som alla stadsdelar i staden, inklusive de billigaste. I vissa områden står det permanent fyra till fem polisbussar parkerade mitt på gatan, fyllda med utryckningsklara kravallpoliser. Husen håller bokstavligen på att ramla i bitar. När barnen börjar förskolan – i klasser där en ensam lärare har ansvaret för mer än trettio barn som knappt fyllt tre år – talar många av dem inte ett ord franska. Många kommer från söndriga familjeförhållanden, är våldsamma. De har koncentrationssvårigheter, lyssnar inte, kan inte följa med.

Jag vill inte att mitt barn går i en sådan skola. Jag vill ge henne möjlighet till en bättre skolgång. Jag kan dessutom göra det, vilket inte är alla förunnat. Men samtidigt som jag på kartan stryker de områden i Paris där jag inte kunde tänka mig att bo och där jag inte vill att min dotter går i skola, drar jag också ett streck över möjligheten att någonsin komma att träffa Sohanne, eller någon av hennes alla systrar. Och så blir ansvaret också mitt, och skulden.

Kajsa Törnroth