Svenska skolmaten under luppen
Om skolmaten är äcklig eller god är kanske den hetaste diskussionen, men också mat-svinn, trivselfaktorer och miljötänk debatteras. Rubrikerna får det ofta att låta som om man debatterade något mycket större än en portion av mos och korv. ”Skolmaten gör eleverna korkade”, löd rubriken i en insändare där skribenten ansåg att skolmaten inte innehåller tillräckligt med näringsämnen för att eleverna ska orka med skolan (Metro, 2015). ”Skolmaten är äcklig!”, rubricerade Sveriges radio sitt inslag om att 60 000 skolelever runtom i landet matstrejkade (SR, 2011). ”Skolmaten påverkar elevernas betyg”, hojtade svenska Arbetarbladet (2016).
Vegetarisk skoldag
En debatt som inföll ungefär samtidigt i Finland och Sverige var den om en vegetarisk skoldag. Jag – som mestadels äter vegetariskt – har svårt att förstå den köttaktivism som fick vår lite tillbakadragna, diskreta befolkning att engagera sig med utropstecken och versaler. Då det var vegetarisk dag på Vasaskolan i Gävle 2013 köpte Moderata ungdomsförbundet MUF in hamburgare och delade ut till eleverna. Då festivalen Way out West 2012 gick ut med att man inte tänker servera kött på festivalområdet med hänvisning till köttets klimatpåverkan, ryckte kvällstidningen GT ut. De delade ut gratis kött vid ingången – en köttfri festival var enligt dem en katastrof. Den globala katastrofen – miljökatastrofen – var tydligen inte lika viktig. Det här är bara några exempel på protester som närmast liknar sabotage. Det är lite som att dela ut godis utanför ett dagis med hälsoprofil. Eller som att dela ut cigaretter utanför en bar med rökförbud.
En viktigare sak som Finland och Sverige har gemensamt är ändå att vi är de enda länderna i världen som har lagstadgad gratis skolmat. Och inte bara maten är gratis, utan också skolböckerna och busskortet om man bor långt ifrån skolan. Som journalist har jag besökt flera av EU:s fattigaste länder, bland dem Rumänien och Bulgarien, och förundrats över varför så många barn inte går i skola, trots att skolan är gratis också där. Det gäller främst barn i fattiga samhällsgrupper, såsom den romska populationen. Orsaken är, har jag fått berättat för mig, att det inte räcker att undervisningen är gratis. Föräldrarna har inte råd med matlåda, skolböcker, rena skolkläder och bussresor – det blir för dyrt för de lågavlönade eller arbetslösa föräldrarna.
Äkta eller oäkta smak?
Jag tycker ändå inte att vi här i Norden ska förringa debatten om skolmaten med ett ”vi ska vara tacksamma”. Det är ett reellt problem att eleverna är så missnöjda att de hoppar över skollunchen flera gånger i veckan (SVT, 2016). Och att barnen i dag tycker att hemgjorda köttbullar är äckliga för att de bara lärt sig hur de artificiella smakar. För några år sedan intervjuade jag köksmästare Björn Helsing som jobbade med Marthaförbundets projekt Operation skolmat. Han tyckte att det var skrämmande att många barn i dag tycker mer om smaken av halvfabrikat än om ”äkta” mat för att de inte vant sig vid den. ”Visst kan man äta färdigmat någon gång, men fem dagar i veckan under fyrtio skolveckor om året?”, sade han.
I Sverige är man bra på hållbarhet och miljötänk. I höstas löste en skola i Sollentuna problemet med matsvinn genom att helt enkelt köpa in tallrikar av mindre storlek till skolmatsalen. Mindre tallrikar, mindre svinn – resonerade man – och eleverna slängde 30 procent mindre mat. De som var hungriga tog en portion till i stället för att genast lasta tallriken full och sedan slänga. På Jämshögs skola i Olofströms kommun belönade man barnen med glass de dagar matsvinnet var lågt. Man gick från att ha slängt sju kilo ätbar mat per dag till att slänga fyra kilo per månad. Sveriges bästa skolkock 2013 – Vibeke Frisk – började tillreda skolmat så att grönsaker, kött och såser serverades separat. Det gjorde att eleverna själva kunde välja vad de ville ha och då åt nästan alla elever av skolmaten. Stora framsteg kräver inte alltid stora insatser.
FN:s globala hållbarhetsmål för 2030 är att halvera matsvinnet. Det gäller inte bara skolorna, utan oss alla. Vi kan börja där vi står – jag är rädd för att min egen skräpkorg inte skulle klara testet.
Text: Heidi Hakala
Skribenten är journalist och debuterande författare bosatt i Malmö. Hon läser och reser så mycket hon kan och är en tidsoptimist som inte lärt sig att dygnet har bara 24 timmar. Hon ogillar tvärsäkra människor som tror att deras tro, åsikter och levnadssätt är de enda rätta.
