Tänk om – innan det är för sent
Sedan 1990-talet har resurserna för kommunernas hemservicetjänster till barnfamiljer skurits ner, och samtidigt har antalet barnskyddsfall ökat. När andelen barnfamiljer som fick hemservice var 8 procent på 1990-talet, är motsvarande andel i dag bara 1,6 procent. Samtidigt har antalet klienter inom barnskyddet fördubblats under de senaste tio åren. Att många familjer mår dåligt i dagens samhälle, samtidigt som många mår väldigt bra, gör att det är svårare att tala om behov av stöd. Hur genant är det inte att erkänna att man behöver hjälp, speciellt då det ser ut att gå så bra för grannen?
Men hur genant är inte det för det samhälle, eller för den kommun, som genom att minska eller helt stryka bidrag som skulle främja en fungerande vardag för barnen och deras anhöriga tillåter att familjer och barn far illa? Bara för att sedan vara tvungen att hitta pengar för vårdtjänster som kostar många gånger mer när det har gått för långt. Att kommunernas resurser är knappa, det vet vi. Att kommunerna måste prioritera i servicen, är något vi inser att ska göras. Också de som är involverade i beslutsfattandet får lära sig att blunda och slå dövörat till. Det mesta som inte är lagstadgat i kommunerna stryks. Men då man genom att tänka om beträffande servicen kunde få bättre resultat för mindre kostnader, är det samtidigt en fråga om huruvida man egentligen alls tänker i kommunerna, och vem tänker?
Ofta vänds förhoppningsfulla blickar mot tredje sektorn som förväntas kunna träda in och hjälpa till. Inom tredje sektorn tar man gärna sig an arbetet. Vi har kunnat påvisa att vi, med mindre byråkrati och med en smidigare organisation, har lättare att snabbt kunna finnas där vi behövs. Vi kan dock inte överta kommunernas mandat, utan fungerar som ett komplement till den kommunala servicen.
Frågan lyder alltså: Hur ska Marthaförbundet som representant för organisationerna i den tredje sektorn kunna garanteras en mera långsiktig finansiering för det förebyggande arbete vi gör? För inte ens tredje sektorn fungerar längre enbart på frivillig basis. Många dylika uppgifter kräver yrkesskicklig personal. De kostnader som kan hållas låga inom tredje sektorn ska dock täckas med någonting, och här har Penningautomatföreningen, fonder och stiftelser, EU-projekt med mera kommit att spela en stor roll. Ändå är detta pengar som oftast beviljas för en bestämd tid och för ett bestämt projekt, men tyvärr är behovet av stöd stort och inte avhjälpt inom en treårig projektperiod.
Vi delar gärna med oss av de kostnadseffektiva, preventiva metoder vi har utvecklat, och står också gärna till tjänst med att utveckla nya konkreta metoder och arbetssätt för att förhindra att barn och vuxna far illa. Men då måste vi skrida till åtgärder i dag – inte när det kanske redan är för sent.
