Vi har bara en jord

Sent i november, en gråmulen dag i början av 1990-talet, står jag med blåfrusna fingrar och hänger upp flergångsblöjor på tork. Man vill ju göra sitt för miljön. På motorvägen ett par hundra meter därifrån dånar en jämn ström av bilar förbi. Just där, just då ger jag upp. Att handla miljövänligt svider för mycket i skinnet. Vi dumpar flergångsblöjorna och både babyn och jag är nöjda. För tillfället.

Med jämna mellanrum drabbas jag av dåligt samvete för miljön. Som tonåring var jag övertygad om att loppet var kört, att man lika gärna kunde dra på gasen för fullt och låta det bära av. Men nu är det annat. Som mamma kan man inte bara stå med armarna i kors och låta världen bokstavligen gå under. Faktum är att det finns saker vi kan göra, här och nu, för att krympa vårt ekologiska fotavtryck.

En av mina bekanta är en högt uppsatt tjänsteman på en omdiskuterad internationell hjälporganisation som har som uppgift att bekämpa fattigdomen i världen. Från sin globala utkikspost brukar hon smått road följa med våra ansträngningar för att återanvända, konsumera rätt och sopsortera. ”Good for you!”, menar hon, och det får mig att resa borst av irritation. Jag menar att hon har både rätt och fel. För att få en kursändring till stånd måste det till stora strukturella förändringar som kräver drastiska politiska beslut. Ett färskt exempel är höjningen av bensinpriset i Sverige och svenska Livsmedelsverkets rekommendation att minska konsumtionen av nötkött. Vi ska inte underskatta individens insats. Det är på individplanet vi kan påverka miljön direkt, också om det sker i anspråkslös skala. Lyckas vi engagera hela familjen är vi redan flera och får en påverkan som förhoppningsvis bär längre in i tiden. Och om alla i hela landet, ja i hela den industriella världen, tänkte om – då kanske vi slapp skyfallen, extremtorkan och gräshoppssvärmarna som lurar bakom horisonten.

Massmedierna i Sverige har under hela året intensivt informerat om hur konsumenten genom sina val kan minska hushållens utsläpp av växthusgaser. Man talar mycket om koldioxidekvivalenter, det vill säga den mängd koldioxid som uppkommer vid framställningen av varor och tjänster. Observera att koldioxid bara är en av växthusgaserna och att rekommendationerna främst tjänar som fingervisning.

Det finns ändå folk som koldioxidbantar för att komma ner i en hållbar utsläppsnivå. Om vi ska skära ner våra utsläpp så mycket som det behövs, kommer det att svida i skinnet, det är klart. För att komma ner till en hållbar nivå måste utsläppen ner med över tre fjärdedelar, från 12 ton per capita, som vi förbrukar i Finland, till 2,5 ton per person och år. En stor del av Finlands förbrukning per capita beror på vår energikrävande exportindustri. Att svensken konsumerar endast 6 ton per capita beror på att de har en större andel vatten- och kärnkraft i sin elproduktion. Hur det går till att krympa sitt ekologiska fotavtryck kan man till exempel läsa om på den koldioxidbantande uppsalabon Staffan Lindbergs blogg: www.staffanlindberg.com.

Text: Kerstin Holmström