Vill ha, vill ha!

Jag försöker säga att ingen tvingar dig att köpa skolfotografierna och det är då som frågan kommer: – Men om barnet vill ha alla foton? Tänk nu, fortsätter reportern, på grupptrycket i klassen – att ”alla andra” tar hela fotografipaketet.

Ja tänk, ska mitt barn vara det enda barnet som inte tar hela paketet? Ja, det ska det, om jag anser att vi inte behöver alla fotografier, eller om jag anser att jag inte har råd att köpa hela paketet. Och det är då jag som förälder måste kunna stå pall för såväl grupptryck och det som alla andra anser att jag borde göra.

Det talas mycket om att det behövs en hel by för att uppfostra ett barn. Men det behövs säkert också en om inte en och en halv by för att uppfostra en förälder. En förälder är en vuxen som tar sitt ansvar och kan sätta gränser för vad som är tillåtet i en familj. I samband med våra olika projekt inom Marthaförbundet har vi fört flera diskussioner med olika experter inom barn- och familjevården. Ett allt mer ökande fenomen tycks vara de föräldrar som inte vågar vara föräldrar och agera som vuxna, som ger frihet inom väl markerade gränser. Föräldrar, som mera vill vara en kompis med sitt barn än den trygga individ som vågar välja för barnet – i situationer där barn inte ska behöva välja.

I en tidning läser jag en intervju med en hushållslärare, som påpekar att det växande problemet med barns fetma grundar sig på vad vi föräldrar köper hem eller låter våra barn köpa. Chipspåsarna, maxigodispåsarna och double-packen av läskedrycker uppenbarar sig inte i våra hem av sig själva. Lika lite som de hamburgare och den pizza vi och våra barn äter. Det är vi föräldrar som sätter gränserna.

Det svåra i kråksången är att vara konsekvent. När den lilla skoleleven står där och med patos i rösten förklarar att ”alla andra också får” – då måste du vara på det klara med dig själv hur du innerst inne vill lösa det hela. För tror du på dig och din förmåga att tänka på det bästa för barnet, då är du också trygg i din roll som förälder och i din roll då du sätter gränser. Det är ju bara du som kan säga nej och hjälpa ditt barn att acceptera det. Också då alla andra får.

Christel Raunio
verksamhetsledare