Visste du det här om Östersjöns övergödning?

Östersjön är ett ungt hav som har kommit till genom olika faser av tidvis sött och tisdvis salt vatten under de gångna 10 000 åren. Idag är Östersjön är ett grunt brackvattenshav där salthalten i medeltal är kring 0,7% och medeldjupet bara ca 54 m. Nytt saltigt vatten kommer in i Östersjön endast genom de grunda och smala danska sunden, där det söta ytvattnet i regel rinner utåt. Det krävs specifika förhållanden för att en så kallad saltpuls skall komma in i Östersjön. Vattnet i Östersjön byts således ut mycket långsamt. Det är beräknas ta ungefär 33 år för vattenmängden att bytas ut helt.

Östersjön kan på många sätt konstateras vara ett unikt havsområde. Men på grund av dessa unika egenskaper är Östersjön också mycket känsligt för bland annat övergödning. Biomassan (andelen levande orgsanismer) av vissa alger och vattenväxter har ökat, medan en del av våra viktiga nyckelarter, exempelvis blåstången sakta tar skada och viker undan. Vårt hav mår inte bra.

Östersjön belastas av för mycket kväve och fosfor

Näringsbelastningen på Östersjön började öka redan i början av industrialiseringen och var som kraftigast på 1960–1980-talet. Belastningen har småningom minskat tack vare bland annat effektivt vattenskydd. Östersjön återhämtar sig ändå mycket långsamt och havets tillstånd har således inte förbättrats avsevärt. På avrinningsområdet kring Östersjön bor ca 85 miljoner människor, vilket leder till att belastningen från all mänsklig verksamhet på vårt hav blir stort. Speciellt ämnen som kväve och fosfor belastar Östersjön, eftersom det i normalt tillstånd råder brist på dessa näringsämnen.

Från Finland tillförs näringsämnen till Östersjön både genom punktbelastning och genom diffus belastning från vattendrag, kustnära avrinningsområden och luftnedfall. Med direkt punktbelastning avses samhällenas och industriernas reningsverk, som släpper ut avloppsvatten i havet samt belastning från fiskodlingsanläggningar i havsområdet.

Merparten av näringsbelastningen på Finlands havsområden transporteras via vattendragen. Totalbelastningen (inklusive naturlig urlakning) åren 2011–2016 var i medeltal 3 500 ton fosfor och 70 000 ton kväve per år, som via åar och älvar nådde Östersjön. Det som mest belastar Östersjön idag är matproduktionen (dvs. jordbruket) och skogsbruket, även om det görs insatser för att minska på denna belastning. Idag är fosforbelastningen ungefär 20 % lägre än i slutet av 1990-talet. Kvävebelastningen fortsatte däremot att öka ända in på 2000-talet och minskade något först under åren 2007–2012.

Ett av de mest tydliga tecknen på övergödning är den ökade tillväxten av alger. Det gäller såväl större mattor av grönalger som mikroskopiska växtplankton, exempelvis dinoflagellater och cyanobakterier. Då mängden små växtplankton ökar blir vattnet grumligt vilket minskar mängden ljus som kan tränga ner i vattenskikten. Detta i sig är skadligt för många arter. Den ökade mängden primärproduktion, d.v.s. tillväxten av alger och vattenväxter ökar också mängden död biomassa som faller ner till havsbotten. Bakterier och nedbrytare aktiveras och förökar sig tack vara av den ökade mängden tillgänglig näring, dvs nedbrytbar biomassa på bottnen. Då de bryter ner biomassan förbrukas en stor mängd syre vid bottnen. Detta i sin tur leder till syrebrist speciellt i djupa vatten där det syrerika ytvattnet inte blandas med det saltigare bottenskiktet p.g.a. haloklinen, dvs. saltsprångsskiktet (mer info nedan). Som följd av detta är en del av Östersjöns botten numera ständigt utan syre.

Alla havsområden är inte lika

Alla finska havsområden är inte lika känsliga för övergödning. En av faktorerna som inverkar på känsligheten är haloklinen. Haloklinen separerar det saltigare djupvattnet från det söta ytvattnet och försämrar uppblandningen av vattenmassorna. Detta försämrar syresituationen i djupvatten. Syrebristen kan minska på mängden tillgänglig kväve men ökar på vattnets fosforhalt. Detta kan ge upphov till algblomning, det vill säga massförekomst av blågröna alger. En del cyanobakterier kan binda kväve ur luften och är således inte begränsade av mängden kväve i vattnet som andra alger och vattenväxter, utan kan fortsätta växa och föröka sig ännu då kvävet tagit slut, ifall det finns tillräckligt med fosfor.

Haloklinen är kraftigast i den norra delen av Egentliga Östersjön, där syresituationen har försämrats permanent. I Finska viken varierar haloklinens intensitet och i Bottniska viken är haloklinen svag då bara små mängder saltigt vatten från Egentliga Östersjön strömmar in över de så kallade trösklarna söder om Åland.

I fråga om övergödning är Skärgårdshavet och Finska viken speciellt känsliga områden på den finska kusten. Dessa vattenområden belastas av både näringsbelastning från land och av så kallad intern belastning. Med intern belastning menas processen då näringsämnen ur bottensedimentet frigörs, bland annat på grund av syrebrist eller muddring.

Arbete för ett friskare hav

Östersjöstaterna har samarbetat gällande havsskyddet i över 40 år. Havsvårdens mål är idag att nå god status i havsmiljön. God status bedöms på basen av 11 kvalitativa mätare varav övergödning är en av dem. I en övergripande bedömning av de finska kustvattnen och våra öppna havsområden år 2011-2016 undersöktes övergödningen. Enligt bedömningen är miljöstatusen dålig i alla områden. Trots att statusen fortfarande är dålig finns det tecken på att utvecklingen går åt rätt håll. Resultaten visar att det finns omåden där övergödningen inte längre ökar. Östersjön återhämtar sig ändå väldigt långsamt och det kräver fortsatta insatser för att uppnå målet för ett välmående hav.

Små val i vardagen

Det känns ofta att vi som enskilda konsumenter inte kan rå så mycket på hur mycket näringsämnen det rinner ut i Östersjön. Vi kan ändå alla påverka. Vårt största avtryck på Östersjön kommer från den mat vi konsumerar. Att minska på matsvinnet är ett bra sätt att börja, då man vill ta Östersjön i beaktande i sin vardag. Denna åtgärd kräver inte att man ger upp något man redan har eller brukar konsumera. De kräver närmast ett bättre planerande av affärsbesöken. Dessutom sparar man både pengar och minskar på sitt klimatavtryck med det samma. Produktion av kött och mjölkprodukter belastar förutom klimatet också miljön. Därmed rekommenderas att välja en kost som innehåller dessa livsmedel i måtta och samtidigt inverka positivt på sitt eget Östersjöavtryck.

Ät Östersjön rent

Det enda konkreta sättet vi som enskilda personer kan inverka på hur mycket av de näringsämnen som hamnat i Östersjön tas upp därifrån igen, är genom konsumtionen av inhemsk fisk. Vi har många outnyttjade fiskarter i våra vatten, vilka vi hållbart kunde utnyttja mer av. Vi pratar nu alltså om smartfisk. Då vi pratar om smartfisk pratar vi om bland annat mört, braxen, id, strömming, nors, gärs och hornsimpa. Inte kanske dom fiskarna vi högst allmänt hittar i fiskdisken, men som vi kunde utnyttja mycket mer än vad vi gör idag.

Övergödningen och ökande vattentemperatur inverkar enligt undersökningar inte bara på hur stor biomassa det finns i våra vatten, utan också hur biomassan fördelar sig. Det har visat sig att bland annat mörtfiskarnas andel har ökat på grund av övergödningen och att fenomenet syns extra kraftigt just i Skärgårdshavet och Finska viken.

Mörten har allmänt använts som en matfisk i Finland ännu på 1960-talet och braxen ännu på 1980-talet. Efter detta har importen av den norska odlade laxen ökat kraftigt, medan konsumtionen av inhemsk fisk har sjunkit. Idag är över 80% av den fisken vi äter i Finland importerad. Under senaste åren ses lyckligvis en liten ökning i användningen av mörtfiskar i Finland. År 2018 konsumerades ungefär 800 ton mörtfisk, när motsvarande siffra i början av 2010-talet bara var några tiotals ton. I en undersökning som Taloustutkimus gjorde åt Yle år 2019, svarade hälften av deltagarna, att de kunde tänka sig äta mer mörtfisk, men att detta inte ännu syns i våra val i matbutiken.

I arbetet för att rena Östersjön kan vi alla delta. 1 kg mört innehåller 8 g fosfor. 1 g fosfor i havet ger upphov till ungefär 1 kg blågröna alger. Genom att fiska och äta av dessa smartfiskar kan vi alla göra en insats för ett renare hav. Och också om man inte fiskar, kan man delta. Utmana din närbutik och be dem ta in smartfisk i fiskdisken. Och om det inte alltid lyckas finns det redan många produkter gjorda på smartfisk, både som inlagda och i frysdisken.

Viktiga ord

• Övergödning: en för stor mängd näringsämnen i vattnet, som ger upphov till öka växtlighet och algblomningar
• Biomassa: mängden levande organismer (djur och växter) på ett visst område, mätt i vikt eller volym.
• Växtplantkon: plankton som lever fritt i ytvattnet av sjöar och hav och utför fotosyntes. De får sin näring via fotosyntesen, på samma sätt som träd och växter på land utför fotosyntes. Växtplankton ansvarar för hälften av världens syreproduktionen. Kallas även fytoplankton eller planktonalger.
• Haloklin: saltsprångskiktet som separerar det saltigare djupvattnet från det söta ytvattnet. Halokinen försämrar uppblandningen av vattenmassorna.

Text: Marlena Grönqvist