Viva Andersson – en kreativ tusenkonstnär
Viva Andersson levde upp till flickmarthornas och M-klubbens motto: ”Bygg ditt hem med kunnighet och kärlek, var god och vänlig mot alla du möter.” Hon var humoristisk, handlingskraftig, glad och vänlig med glimten i ögat, aldrig rädd för att säga sin åsikt eller ta i där det behövdes.
Som flickmartha- och M-klubbsledare samt mångårig kanslist på Marthaförbundet vågade Viva Andersson sticka ut och ta rodret också när det stormade. Under hela sitt liv var hon en kreativ, uppfinningsrik tusenkonstnär som fotograferade, gjorde hobbyarbeten och var intresserad av djur och växter. Men framför allt skrev hon – dagbok, kåserier, reportage och två böcker.
Viva föddes 1936 i Tvärminne och fick sitt namn efter läkaren Viva Lagerborg, som hjälpte henne till världen och räddade hennes mammas liv under den dramatiska hemförlossningen. Familjen evakuerades från Tvärminne till Sibbo 1940. År 1942 köpte hennes far John, som var fiskare, en del av Strömmingsholmen i Sibbo skärgård. Strömmingsholmen var alltid den fasta punkten i Vivas liv – där växte hon upp och där tillbringade hon somrarna. Stadsbo blev Viva aldrig, trots att familjens vinterhem fanns i Kervo.
Pigg och hurtig skärgårdsflicka
Första gången Viva syntes i pressen var i Hufvudstadsbladets läsarenkät i december 1946: ”En pigg 10-åring, Viva Tammelin i Sibbo, har berättat för oss vad hon tycker om Riksupplagan, främst då naturspalten och För de yngsta."
Vivas hem är på Strömmingsholmen. Varje dag måste hon ro över ett sund och sedan vandra två kilometer för att komma till sin skola i Träskby på fastlandet. Lilla Vivas lärare ordnade så att vi fick en telefonintervju med henne. Det var första gången hon talade i telefon, men det kunde man minsann inte märka. Piggt och hurtigt besvarade hon våra frågor och visste genast vad hon tyckte om tidningen och vad hon önskade. Viva berättade oss att hon alltid läser sagan i De yngstas spalt och tycker mycket om den. Med spänt intresse studerar hon de insända teckningarna för att se om någon av hennes teckningar händelsevis skulle finnas i tidningen. Ett par år senare publicerades både Vivas tecknade självporträtt och hennes saga om Stinas och Måns äventyr på påsknatten i HBL:s barnspalt.
Flickmartha och ledare
Vivas mamma Edit var martha i Träskby marthakrets i Sibbo och Viva blev flickmartha. 1956 blev hon flickmarthaledare i Lyckoringen i Träskby. På 1960-talet var hon ledare för flickmarthorna i mellersta Nyland och medlem i Marthaförbundets flickmarthakommitté. År 1969 fick hon en deltidstjänst som Marthaförbundets flickmarthaledare. Hon hade också hand om M-klubbsspalten i Marthabladet, där tyngdpunkten var information och tips om program från de lokala klubbarna och där Viva hade en viktig roll som idékläckare och koordinator.
Ännu 1965 betonades flickmarthornas roll som blivande husmödrar och att ”samla flickor kring gemensamma intressen och samtidigt lära dem händighet på många områden. Den modernare inriktningen av verksamheten försöker på många sätt ge dem en insikt i samhällsmaskineriet och informera dem om lämpliga yrken. Men framför allt betonas hemmets och hemarbetets betydelse. Allt detta sker i form av mötesprogram, kurser och läger”. Hobbyarbeten var populära, man gjorde lampskärmar, emaljarbeten, halmarbeten, mosaikarbeten, sysslade med porslinsmålning, textilarbeten, lövsågning med mera. Där kom Vivas skaparförmåga och uppfinningsrikedom till sin rätt.
Baby i bagaget
Sommarens läger var den naturliga kontaktlänken mellan klubbarna, som fanns i hela Svenskfinland, och varje sommar hölls tre till fyra läger. Som nyanställd ledare åkte Viva på sommarläger med en tre veckor gammal baby i bagaget! Någon längre mammaledighet förekom inte på den tiden.
– Jag hann bara vara en månad i tjänst innan jag började vänta Joakim, berättade Viva senare. Sammanlagt hann han och hans storasyster Jeanette vara med på minst 25 läger, tills de blev större och det inte mera var lika lockande att leva kappsäcks- och lägerliv under en stor del av sommaren. En gång drabbades Viva av ryggskott och ”gick omkring som en halt anka”, men stannade tappert kvar som ledare under hela lägertiden, för inte kunde ju lägerledaren lämna de andra ledarna och barnen i sticket!
Pojkarna kom med
En stor förnyelse skedde i flickmarthaverksamheten under Viva Anderssons ledartid på 1970-talet. År 1970 konstaterades det att det var ”ohjälpligt föråldrat” att tala om flickmarthor. Könsrollsdebatten var aktuell och i jämlikhetens namn ville man få pojkarna med. År 1971 var 7 pojkar och 388 flickor med i verksamheten och år 1972 fanns två unga män med bland ledarna. Då fanns det sammanlagt 23 klubbar, 565 medlemmar: 451 flickor och 114 pojkar.
Flickmarthorna bytte namn år 1973. Året innan hade en namntävling utlysts, men namnfrågan gick i baklås och tävlingsjuryn med Viva i spetsen beslöt ”efter ett gruvligt grubblande och många koppar kaffe” att föreslå namnet ”M-klubbarna” för Marthaförbundets centralstyrelse. Men där var man tveksam, för det fanns redan en marthakrets som hette M-klubben. Bland tävlingsförslagen fanns fyndiga och finurliga namn som Mors grisar, Jobbiga ligan, Pytt och pannor, Myrorna, Plättvändarna, Händiga husister, Mini-Träff, Topp-Träff, Trivselklubben, Miniklubben, Unga M, M-unga och M-gänget med mera. Men de namnen ansåg både juryn och styrelsen att passade bäst för lokala klubbar.
Vind i seglen
Efter diskussion stannade centralstyrelsen för att det officiella namnet skulle bli Finlands svenska M-klubbar r.f. och registrerades i mars 1973. Marthakretsen M-klubben i Helsingfors bytte namn till Martharellerna. M-klubbarna seglade vidare med stark medvind i seglen och Viva vid rodret. Medlemsantalet ökade, år 1974 hade man 793 medlemmar i 26 klubbar och år 1978 hade man 28 klubbar med 805 medlemmar, vilket var rekord. Både lägren och ledarkurserna samlade många aktiva deltagare.
År 1974 åkte sammanlagt 40 ungdomar och fyra ledare ända till Lappland på läger. Förstås var den energiska och glada Viva återigen lägeransvarig. År 1975 fanns det tre manliga klubbledare i Sibbo, Åke Westerlund i Gesterby-Pigby och Sven Koskinen och Calle Westerlund i Träskby. Det var knappast en slump att alla kom från Sibbo och att två av dem dessutom verkade i Vivas gamla klubb i Träskby!
M-klubbsledaren blev kanslist
Förutom att Viva var flickmartha- och M-klubbsledare hann hon också jobba sammanlagt 17 år på Sibbo kalkverks kontor och en tid på Sibbo sparbanks filialkontor i Träskby. I slutet av 1970-talet gick den ena kanslisten på Marthas byrå i pension. Viva avgick som ledare för M-klubben och blev kanslist med uppgift att serva kunder och Marthaförbundets anställda. Hennes arbetsuppgifter inkluderade packning och postning av otaliga paket, kopiering, mottagning av beställningar av marthaprodukter, maskinskrivning och andra kontorssysslor. Under de sista arbetsåren kom också datorerna in i arbetsbilden.
Viva var praktiskt lagd och inte rädd för hårt arbete. När Marthakansliet år 1989 flyttade från Georgsgatan 11 skulle också vinden tömmas. Viva var ansvarsperson vid vindsröjningen och sorteringen av allt som samlats där i årtionden. De sista dagarna hjälpte hela personalen till. Viva konstaterade att det "gick ett lämmeltåg av käringar” med säckar, kassar och lådor längs kökstrappan ner till bakgården. Ingen vågade ändå, som hon föreslog, åka kana nerför trappan på gamla resväskor!
Skrivglad mångsysslare
Viva var en mångsysslare och nyfiken på det mesta. Hon var kreativ också på fritiden, fotograferade, samlade vackra stenar och gjorde konstverk av dem, stickade, vävde, höll på med trädgårdsarbete och paddlade kanot. Hon sjöng också i kör, var med i ungdomsföreningen Kamraterna, spelade amatörteater, var medlem i SFP-styrelsen i Kervo och ordförande i Kervo svenska ungdomsförening.
Om man samlade alla Vivas texter genom åren skulle det bli en hel bokserie. I marthatidningen Husmodern 11/1957 ingick Vivas första stora reportage, som livfullt beskriver flickmarthornas första storläger på Åland. År 1961 vann hon Marthaförbundets skrivtävling med temat Hembygden.
Hennes skrivglädje tog sig också uttryck i över 100 HBL-kåserier med signaturen Alida. I Marthabladet ingick kåseriserien Händelser på Ön, med berättelser ur livet på Strömmingsholmen i glädje och sorg, samt följetongen Mormor berättar som handlar om Vivas mors barndom och ungdom. Följetongen publicerades också senare i Kuriren.
Mångsidig skribent
I årtionden publicerades hennes välskrivna texter i Marthabladet – Viva kunde skickas på nästan vilket uppdrag som helst och man kunde lita på att resultatet blev bra. Hon var inte heller rädd för allvarligare ämnen.
En reportageserie i början av 1970-talet handlade om romerna och deras kultur. Viva intervjuade också kändisar som Laila Kinnunen, Lenita Airisto, Håkan Streng med flera. När en intervjuserie med Marthaförbundets personal gjordes 1990 var Viva den flitigaste skribenten och blev själv intervjuad, med rubriken Vänporträtt av Viva.
Boken om Ungen som börjar med orden ”Herrigud! Ungen har löss!” handlar om Vivas barndom. Bakgrunden var att Viva hade råkat ut för diskbråck 1982 och måste hålla sig stilla en tid. Maken Janne skulle fylla 50 och Viva funderade febrilt på vad i hela friden hon skulle ge honom till födelsedagen. Hon började skriva, utgående från minnen och dagboksanteckningar, och Ungen gavs ut på Ekenäs Tryckeri AB:s förlag lagom till den stora dagen.
– Allt har nog hänt i verkligheten, men lite har jag möblerat om, sade Viva 1990.
– Och Ungen lever nog fortfarande, hon bara leker att hon är civiliserad fru, inflikade dottern Jeanette.
Sorg och motgång
Viva från Strömmingsholmen var ingen Stormskärs-Maja, men samma resiliens – förmåga att leva vidare trots sorg och motgång – fanns också hos henne.
Också Viva hade sin Janne. Jan Andersson var i några år annonsanskaffare för Marthabladet och var som klippt och skuren för uppgiften. Tyvärr insjuknade han och efter hans död 1992 försvann en del av Vivas smittande glädje.
– Då man förlorar sin livskamrat blir världen plötsligt ett tomrum och tillvaron ett meningslöst måste. Men ganska snart ställs man inför många nya situationer, som alla på sitt sätt bidrar till att man helt enkelt blir tvungen att ta sig i kragen om man vill fortsätta att leva, skrev Viva i Marthabladet år 1994.
Att Vivas kanslistkollega i början av 1990-talet sades upp av ekonomiska skäl och gick i pension tidigare än det var tänkt, ledde till att Vivas arbetsbörda ökade. Jannes sjukdom och död hade tagit hårt på henne, dessutom blev hon själv kroniskt sjuk. Tappert jobbade Viva ändå på i några år, men varken andan på arbetsplatsen eller arbetsglädjen var densamma som förr och sjukdomen tärde på hennes krafter.
Pension och minnesbok
Viva gick i förtidspension 1999 efter lång och trogen tjänst. Hon var medlem i tidskriften Marthas redaktionsråd ända till år 2004. Långt in på 2000-talet skrev hon också kåserier i Kuriren under signaturen "Belinda". Ännu då hon var över 80 år kliade det i hennes flitiga skrivarfingrar och 2017 sammanställde hon en minnesbok om sin mor, Edit Elida Emelia, och livet i skärgården förr i tiden. I februari 2019 somnade hon in som 82-åring efter ett innehållsrikt liv.
Text: Sheila Liljeberg-Elgert
